En vän till mig.....
sa en gång att låten "Just the way you are" av Bruno Mars var "min"!! Jag lyssnade på texten och blev tårögd....självklart blev jag rörd av meningen "You are amazing just the way you are" men det är juh oxå mer eller mindre alla på sitt eget sätt. Men det fanns en mening till som väckte väldigt mycket känslor i mig och det var "When you smile, the whole world stops and stares for a while". Det är så otroligt fina ord och på något sätt så känns det faktiskt som att jag kan få hela världen att le ibland....men det är också just det som gör att det gör så fruktansvärt ont!!! Jag vill vara den som kan få folk att skratta, bjuda på mig själv, njuta av livet på alla sätt man kan och visst det gör jag men jag är så oändligt trött på dessa svarta hål!! Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, eller ha nån empati på det sättet jag begär nog inte ens att folk ska förstå för det gör jag knappt själv även om det är min högsta önskan att förstå någon gång, eller åtminstånde lära sig att tackla skiten!!! Jag är bara så jävla trött på skiten, det ända det handlar om är att jag vill få må bra mestadels av tiden istället för stundvis, alla har vi vardagliga bekymmer och motgångar i livet men det räcker med dom!!
Jag fattar inte hur man kan känna sig så tom men på samma gång så överfull så att det nästan rinner över, hur man kan vara så slut men ändå ha så mycket energi....jag älskar fart och fläkt men just i denna stund så skulle jag hellre åka en tur med "farfars bilar" än den "berg och dalbana" som pågår!! Att både ben och hjärna går i 190 från att jag slagit upp ögonen tills jag stänger dom igen...och inte ens då är dom nog stilla!! Att hela tiden behöva någonting att skingra tankarna med för att just slippa tänka. Trodde verkligen den här gången att någonting faktiskt funkade efter många försök, men pang sa det så slogs benen undan!! Är det meningen att måste välja mellan fysiskt och psykiskt välmående?? Det kan juh inte vara möjligt, det hänger juh ihop!! Hur fan ska du kunna få någon psykisk styrka om du inte har nån fysisk?? Jag förstår helt enkelt inte hur svårt det kan va, det måste funka, det bara måste!!
Det spelar juh egentligen ingen roll hur mkt man spekulerar i varför inget funkar men det är ett fruktansvärt iriitationsmoment!! Jag har alltid någonstans långt bak vetat att folk som känner mig tycker att jag är som jag är men underbar:) medans folk som inte känner mig kanske tror nåt annat. Och någonstans så har ett självförtroende funnits och jag kan faktiskt vara stolt ibland över den jag är men sen kommer saker över mig och jag känner mig inte så underbar längre....e d verkligen inget allvarligt?? Ja till och med frågan är jag störd på riktigt eller bara ett svårt fall för vården??
Har funderat mycket på sjukvården, sveriges sjukvård i all ära men man måste juh faktiskt vara frisk för att få vara sjuk!! Vad ska jag göra, lägga mig ner och skrika och ge upp?? JAG VÄGRAR!! Jag tänker inte ge upp, jag tänker INTE svika mina nära och kära och mig själv!! Det finns inte!! Det måste finnas en lösning, jag vägrar tro att man e "obotlig".
Jag vill verkligen och jag tycker att jag försöker gång på gång ändå så kommer skuldkänslorna tebax till mig själv!! Är det mitt eget "fel" eller hur man nu ska se det? Att jag kan spela teater är jag väl medveten om men jag har juh lagt korten på borden denna gång. Men att lätta på trycket bara över en kaffe, eller lyfta på luren kan juh vara bra ibland och jag förstår verkligen inte hur det kan va så svårt? Hur kan man va så rädd? Varför funderar man på vad folk tycker och tänker istället för att ta reda på det? Varför är tårarna så långt borta i sällskap men som ett jävla vattenfall i ensamhet?? Fan man har hur mkt folk som helst som bryr sig och älskar än!! Jag skulle ge varenda kroppsdel om det behövdes till mina nära och kära men att ta energi eller att känna sig "jobbig" eller vara till besvär det går inte!! Kan inte låta bli att tycka att jag är så jävla dum ibland men jag har tydligen vridit om låset och kastat bort nyckeln långt bort!!
Jag vet att detta blev väldigt negativt men jag var tvungen att få skriva av mig för jag är så oändligt trött på skiten, saker och ting kan ibland vara lättare att formulera skriftligt!! Och det är väl lika bra att jag inte ber om ursäkt eftersom att det är precis det jag b.l.a nyss skrivit om;).
Vid tangenterna//En mycket förvirrad Mickis
Jag fattar inte hur man kan känna sig så tom men på samma gång så överfull så att det nästan rinner över, hur man kan vara så slut men ändå ha så mycket energi....jag älskar fart och fläkt men just i denna stund så skulle jag hellre åka en tur med "farfars bilar" än den "berg och dalbana" som pågår!! Att både ben och hjärna går i 190 från att jag slagit upp ögonen tills jag stänger dom igen...och inte ens då är dom nog stilla!! Att hela tiden behöva någonting att skingra tankarna med för att just slippa tänka. Trodde verkligen den här gången att någonting faktiskt funkade efter många försök, men pang sa det så slogs benen undan!! Är det meningen att måste välja mellan fysiskt och psykiskt välmående?? Det kan juh inte vara möjligt, det hänger juh ihop!! Hur fan ska du kunna få någon psykisk styrka om du inte har nån fysisk?? Jag förstår helt enkelt inte hur svårt det kan va, det måste funka, det bara måste!!
Det spelar juh egentligen ingen roll hur mkt man spekulerar i varför inget funkar men det är ett fruktansvärt iriitationsmoment!! Jag har alltid någonstans långt bak vetat att folk som känner mig tycker att jag är som jag är men underbar:) medans folk som inte känner mig kanske tror nåt annat. Och någonstans så har ett självförtroende funnits och jag kan faktiskt vara stolt ibland över den jag är men sen kommer saker över mig och jag känner mig inte så underbar längre....e d verkligen inget allvarligt?? Ja till och med frågan är jag störd på riktigt eller bara ett svårt fall för vården??
Har funderat mycket på sjukvården, sveriges sjukvård i all ära men man måste juh faktiskt vara frisk för att få vara sjuk!! Vad ska jag göra, lägga mig ner och skrika och ge upp?? JAG VÄGRAR!! Jag tänker inte ge upp, jag tänker INTE svika mina nära och kära och mig själv!! Det finns inte!! Det måste finnas en lösning, jag vägrar tro att man e "obotlig".
Jag vill verkligen och jag tycker att jag försöker gång på gång ändå så kommer skuldkänslorna tebax till mig själv!! Är det mitt eget "fel" eller hur man nu ska se det? Att jag kan spela teater är jag väl medveten om men jag har juh lagt korten på borden denna gång. Men att lätta på trycket bara över en kaffe, eller lyfta på luren kan juh vara bra ibland och jag förstår verkligen inte hur det kan va så svårt? Hur kan man va så rädd? Varför funderar man på vad folk tycker och tänker istället för att ta reda på det? Varför är tårarna så långt borta i sällskap men som ett jävla vattenfall i ensamhet?? Fan man har hur mkt folk som helst som bryr sig och älskar än!! Jag skulle ge varenda kroppsdel om det behövdes till mina nära och kära men att ta energi eller att känna sig "jobbig" eller vara till besvär det går inte!! Kan inte låta bli att tycka att jag är så jävla dum ibland men jag har tydligen vridit om låset och kastat bort nyckeln långt bort!!
Jag vet att detta blev väldigt negativt men jag var tvungen att få skriva av mig för jag är så oändligt trött på skiten, saker och ting kan ibland vara lättare att formulera skriftligt!! Och det är väl lika bra att jag inte ber om ursäkt eftersom att det är precis det jag b.l.a nyss skrivit om;).
Vid tangenterna//En mycket förvirrad Mickis
