Hittade lite gamla dikter....
Visserligen lite deprimerade men men så kan det juh va ibland!!
Gnista?
Stjärnorna faller ifrån himlen
Liksom tårarna ner på min kind
Fåglarna flyger ute i den fria luften
Liksom tankarna flyger i mitt egna huvud
Dom svarta molnen drar ihop sig till ett enda oväder
Liksom min egen bröstkorg som utlöser
att varje andetag blir allt svårare att ta
Den vackra solen tränger till slut igenom
molnen drar undan och himlen klarar upp
Är det så med livet också
kommer tårarna dra undan
bröstkorgen öppnas upp
och livsgnistan åter igen tränga igenom?
Svek!
Jag trodde att jag äntligen hade mött min själsfrände
Jag trodde att jag fått en vän för livet
Jag trodde jag mött någon som alltid skulle finnas
där för mig och alltid ställa upp för mig
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna
Drömma om så starka vänskapsband
Jag trodde aldrig att man kunde älska en vän så mycket
Jag trodde heller aldrig att det kunde ta slut så fort!